CONtAQt

Borde det inte vara mer fel att ge sina barn kött utan deras tillåtelse än att ge dem vegetariskt utan deras godkännande?

Den senaste tiden har jag varit involverad i flertalet diskussioner om det här med att ge små barn den kost man själv äter, om man tex är vegetarian eller vegan. Det är tydligen ett väldigt känsligt ämne för många köttätare. De ger mig argument som att man prackar på sina ungar sina egna idéer och inte låter dem utvecklas själv. Eller att man berövar dem smak och matupplevelser. Och jag brukar ge dem exakt samma argument tillbaka, för att försvara motsatsen. De flesta familjer har väl ändå nått som de aldrig äter.. (ärtsoppa, stekt fläsk, isterband, kåldolmar, fänkål eller va fan som helst..)

Och är det egentligen inte bäst att ge ett barn vegetarisk mat, och sedan låta hen själv välja om hen vill äta kött eller inte när hen är stor nog att själv fatta det beslutet? Att ge sitt barn kött är väl att pracka på sina ungar sina egna ideer. Jag står själv i valet och kvalet nu, om jag ska ge mitt barn kött. En dag kanske hon växer upp och blir medveten om hur hemsk köttindustrin är och hur mycket den påverkar vår miljö. Den dagen kommer hon antagligen att, precis som jag gjorde när jag var 12 år, känna sig lite äcklad av det faktum att hon ätit kött hela sitt liv bara för att hon inte vetat bättre. Lite granna förrådd av sina föräldrar som skulle vara de som visste bäst. (särskilt när jag som mor inte alls kan försvara mitt köttätande)

Att inte äta vegetariskt då och då är för övrigt det jag kallar att beröva ungar smakupplevelser. Kött och potatis och skysås är ju bara för trist..

Jag har en vän som blir slagen av sin sambo. Hon har inte sagt det till mig. Men både jag och flera till har lagt ihop ett och ett och förstått vad det är som pågår. Vi har sett blåmärken, som hon sa kom från när hon krockade med trappräcket. Men vi vet att du inte bor i ett hus med trappor. Vi har sett skrapsår, som hon sa var exem. Men vi har aldrig sett dig klia på dem. Hon skyller på hans ursprung när han skriker högt på henne genom telefonen. Men den gång vi fick se honom var han den mest lågmälda typ vi träffat. De flyttade ihop väldigt snabbt. Och vi förstår att de känns som ett misslyckande att han inte var den man du trodde, där för ett ögonblick innan du lät hans bruna ögon och charmerande leende missleda dig. Han håller henne i ett järngrepp där hon inte får träffa vänner, gå och shoppa eller hälsa på sina föräldrar utan honom. Vi vet att du är för smart för att behöva lägga så mycket tid på ditt skolarbete. Men jag låter henne ljuga för mig. Jag vågar inte säga något. Jag vill vara hennes vän, så att hon den dagen hon bryter sig loss vet att hon kan komma till mig och få skydd. Men egentligen är jag lika hemsk som hennes kille. För varje dag som jag låtsas som ingenting är jag än mer den sämsta kompisen någon kan ha. Och jag hade inte ens själv ringt till mig den dagen jag rusat barfota från min mardröm och velat ha skydd. Jag skäms. Förlåt.

Just nu läser jag den här boken. Det har jag gjort nu i snart två månader. Bokläsningen tar sin lilla tid nu när man har en unge, kan man ju lugnt säga. Men samtidigt är det nog bra att ta det lite lugnt med denna bok. Så att de olika resonemangen hinner smälta in innan man läser vidare. Boken handlar i stora drag om hur kvinnor och män skär sig på arbetsplatser, vilka förväntningar som finns på kvinnliga chefer och varför manliga kollegor uppför sig så jävla konstigt ibland. Trots att jag anser mig ha grundläggande kunskap i det här med kvinnoförtryck och genus så är likväl en hel del av innehållet i boken total aha-upplevelse för mig. Plötsligt faller alla pusselbitarna på plats. Så många saker som gubbarna på jobbet gör som jag aldrig riktigt fattar blir helt plötsligt glasklart. Iaf om man gillar att tänka på sig själv som en av deras konkurrenter. Boken rekommenderas varmt till alla kvinnor på mansdominerade arbetsplatser, även de som inte siktar på att bli chefer.

Jag har länge förundrats över det här med att det tvunget ska finnas olika toaletter för kvinnor och män på offentliga ställen. Som om vi inte gjorde samma sak där inne.. Ni killar kanske inbillar er att vi tjejer sysslar med en massa annat där inne, men sanningen är: vi skiter, pissar och tvättar händerna precis som ni. Merparten av oss. Precis som att merparten av er inte sminkar er, fixar frillan eller pratar i telefon där inne.

Men för ett par dagar sen upplevde jag någon som dragit det där till sin spets. Jag besökte ett snabbmatsställe. (jag är sjukt burgar-beroende) De har en tjejtoa, en killtoa och en handikapptoa. (varför handikappade kvinnor och män kan dela toa är en annan frågeställning..) Jag har varit där ofta och förundrats över hur gott och blommigt det luktar på tjejtoan. De har nån sån automatisk dofthistoria som avger en puff ca var 5e minut. Skitläskigt första gången man är där, man tror det är nazityskland typ. Men iaf, för ett par dagar sedan valde jag att inte bry mig om skyltarna då tre tjejer köade och det var ledigt på herrarnas. Den toan ser likadan ut, för er som undrar..

Men gissa vad? Det är en annan doft i den där doftspridarmojängen! Det luktar sådär manligt. Inte rosor som på tjejernas, utan lavendel. Först tänkte jag att det kanske var ett sammanträffande att de använt doftpatronerna så, men nä.. när jag ställer mig på tå och tittar på den lilla patronen ser jag att det står mens room på den. Vi ska helt enkelt inte bara skita på olika ställen, det ska dessutom lukta olika där vi skiter.. Liksom så att vi känner oss ordentligt hemma och trygga. Eller?

Här är vi begränsade som fan. Ingen kan egentligen på allvar säga att de verkligen är sig själv. Eller det kan de.. men de ljuger. I sverige får man inte vara sig själv. De som inte håller med mig är lurade. Det är en kollektiv hjärntvätt som pågår. Hur man får vara och hur man får bete sig. Det börjar på dagis. Man anses sämre om man har dålig syn, så alla barn med glasögon får kommentarer. Det kallas mobbning, och vi med synfel skaffar linser så fort optikern tillåter. Om man sticker ut från mängden så stör man mängden. Ett knivhot, ett knytnävsslag eller en spydig kommentar. Och så en dag klär även jag mig i rosa, blonderar mitt hår, rakar mina ben och köper en push-up. De som inte passar in i den gråa jante-massan får väl veta det. Och den stackars nedtryckta får höra att om hon anpassar sig så kommer de inte klaga mer på henne. Om den lilla pojken inte har nagellack, eller om du börjar klä dig sexigt och kvinnligt.. då kommer de inte att reta dig. Då blir du lämnad ifred. Och jag anpassade mig. Jag till och med bytte bort det namn som min mor gett mig. I sverige är det mobbarna som bestämmer. När jag anpassade mig visade jag vem som bestämmer.. Och de går vidare till nästa stackars sate som inte smälter in.

(att samma personer sen klagar på att kommunisterna vill att alla ska ha likadana kläder är för mig ett mysterium)

Det här med att tävla om vems unge som är bäst. Varför gör föräldrar det? Jag märker det tydligt vart jag än kommer, där andra har sina små ungar med sig. Det ska jämföras och skrytas direkt. Har ditt barn börjat jollra? Har ditt barn börjat le? Mitt barn kan räcka tunga. Mitt barn sover 6 timmar på natten. Vi bara byter blöjan och sen somnar ungen i vagnen. Jag tycker det är så jobbigt att höra om alla barn som är glada. Om alla bäbisar som kan vara vakna utan att gråta. Om alla som somnar direkt efter att de ätit och sover tills de är hungriga igen. Varför kan jag inte få höra vilka problem alla andra har med sina bäbisar? ..så hade jag sluppit känna mig så sjukt jävla misslyckad som har mängder med problem med min unge.

Eftersom kändisarna är stolta över sitt ammande så ska fanimej inte jag vara sämre. Mitt barn äter från mitt bröst och det är det mest naturliga som finns. Och nu för tiden skiter jag i vem som tänker på sex.. Bäbisen tänker mat. Då ger jag bäbisen mat. Oavsett om det är mitt på stan eller hemma på kökssoffan.

Och om ni undrar varför jag inte bloggat på typ två månader är det för att jag har just ammat.. och gjort allt sånt där annat som är viktigt när man har en bäbisan. Typ tvättat blöjor, vaggat till sömns, firat jul och hela faderullan med att leka baby-gymmis och hopp-gunga och skaka en skallra.

Första gången jag var kär så var det en inbillning. Jag var kär i en kille för att man skulle vara kär i någon och han var den ända som pratade med mig. Han skrev ett kärleksbrev till mig och tillverkade en hund av ståltråd som han gav till mig. Kärleken tog slut när jag tyckte att hans hund såg ut som en råtta, underättade hans bästa vän mig om på rasten. Nästa gång var jag återigen kär på låtsas. För i min klass skulle man vara kär i Daniel, Markus, Tobias eller Martin. Jag valde Daniel och lyssnade jättemycket på Elton Johns låt som heter just Daniel. Sen lämnade jag ett kärleksbrev i hans brevlåda och blev jättemobbad för det i en evighet. Allt för att jag inte förstod poängen med att skicka anonyma kärleksbrev.

Första gången jag blev kär på riktigt insåg jag att all kärlek jag känt innan inte alls var kärlek. Första gången jag blev kär på riktigt blev det lite av ett fiasko. Visst blev vi ihop och så. Visst hade vi helt okej sex och riktigt roligt på fester. Men egentligen var vi sjukt olika. Vi passade inte ihop någonstans. Han var lite för mesig och jag var en tyrann. Jag styrde och ställde och sårade. Han förlät och förlät och helt plötsligt förlät han inte.. och då tog det slut.

Nästa gång jag blev kär på riktigt bestämde jag mig för att den där första gången nog inte var kärlek på riktigt. Denna gången var det annorlunda. Det kände på ett annat sätt. Nästa gång jag blev kär blev det likadant. Det kändes inte samma och jag blev återigen övertygad om att jag inte varit kär innan utan att detta var den första gången. Och nästa gång, och nästa gång.. Till och med med min nuvarande sambo känns det som första gången jag är kär. Såhär har jag aldrig känt förut med någon. Detta måste vara riktig kärlek tänker jag.

Jag heter Stina och är en sån där jobbig typ. Sån som aldrig håller med dig när du vill ha medhåll och som alltid har ett råd till dig som du absolut inte kommer att ta. Sån där som säger till dig att du är en fegis när du inte vågar och en tramsa när du är just det, en tramsa. En sån där som inte förskönar och fjäskar in sig. En sån som är rak mot dig och säger exakt vad hon tycker om hur du ser ut, vad du gör och vem du knullade med sist. En sån jobbig typ som på rutin inte gör som alla andra. En som tvångsmässigt skall vara annorlunda och märkvärdig. En sån som inte gör som ”man ska” just för att alla andra gör så. En sån som har sin egen ide om allt och oftast en synvinkel du aldrig tänkt på. En sån som i slutändan tänker mest på sig själv och när du påpekar det förklarar att ”jag faktiskt är viktigaste personen i mitt eget liv”.

Härnedan bjuder jag er, mina säkert sjukt uttråkade läsare, på ett litet urklipp från gårdagens lokalblaska. Insändaren handlar om att man inte hinner göra några ärenden på stan när det är max 2 timmars parkering överallt. Funderar på om det var den där märkliga feministen Hamori som insändarskribenten sprungit på...

Efter den lilla kursen i babymassage reste jag mig upp och började knyta på mig min bärsjal. Och samtliga andra deltagande mammor blev knäpptysta och bara stirrade på mig. Sen jag var klar var de alla mycket imponerade. Ställde massor av frågor och jag var hemskt positiv. Och jag kan inte nog lovorda denna fantastiska tygbit.

Jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klarat mig utan den. Jag bor på landet. Vi tar bilen till stan och då sitter barnet i bilbarnstol. Väl på icas parkering stoppar jag ungen i sjalen, som jag redan har färdigknuten på mig, och går in och handlar som vanligt. Orka lasta ur och montera barnvagn för en kvart i butiken. Ungen i sjalen är tyst och vaggas när jag går. Jag har båda armarna fria till att plocka varor och bära min korg. Jag behöver inte böka med att ha en korg på min barnvagn eller en bilbarnstol som tar upp hela kundvagnen. Dessutom har jag bagageluckan fri att ställa varor i. Skulle ungen, mot förmodan, börja gråta i butiken är det bara att gunga lite så hon vaggas till ro igen.

Inte så roligt att bära ungen som skall tröstas och samtidigt skjuta vagnen framför sig och försöka plocka varor. Dessutom kan inga tanter komma fram och ta på mitt barn då det oftast nästan helt täcks av sjalen och sedan min jacka.

Jag hör på nyhetsmorgon att det blir allt vanligare att folk betalar för ett extra ultraljud under graviditeten för att utläsa ungens kön. Och anledningen säger de är att föräldrarna vill kunna skapa en relation till sitt barn. (och inreda ett barnrum)

Av just denna anledning kollade vi INTE vilket kön vårt barn har medan det låg i magen. Vi ville inte påtvinga vårt barn en massa pojk- respektive flickegenskaper och därigenom bli låsta till en personlighet. Vi valde istället att endast döma ungen för den den var, där i magen. Vi visste att den sparkade när jag gjorde olika saker. Vi visste att den var piggare på kvällen än på dagen. Och vi visste att den mådde bra. Mer än så tycker jag inte man ska veta om sitt barn i magen.

Att gå och fantisera om hur barnet ska bli kommer bara att göra en besviken i efterhand. Men har man tagit reda på könet är det lätt hänt att man börjar påföra ungen egenskaper som man egentligen inte sett några bevis för. Just för att pojkar ”brukar” vara så, eller flickor ”brukar” gilla sånt. Det är desto svårare för oss som är vana vid vikten av kön att ge egenskaper till något som inte har ett kön. Vi kan ju knappt ens prata om ett barn utan att veta könet.. (vilket pronomen ska man använda?!) Och då är barnet okänt för oss när det kommer ut och vi kan lära känna det med öppna ögon.

Är det någon som har erfarenhet av följande? Ungen börjar gallskrika på ICA. Verkligen skriker utan hejd. Ni får inte tyst på den.. och vips kommer en massa tanter fram och säger ”åååh, vad arg man kan vara…” och nyper din unge i kinden eller klappar den över huvudet. Har någon unge någonsin slutat skrika av alla dessa tafsande tanter?

För helt ärligt så kan jag inte förstå hur de tänker. Efter tio sånna tanter skriker iaf min unge bara ännu mer. Och när vi kom ur butiken och inga tanter syntes till, då var det en tyst unge i vagnen. Nu är jag bara rädd att det kommer bli skrikfest på ICA varje gång, liksom att dessa tanter sätter spår som gör att ungen per automatik kommer känna ett obehag och börja skrika. Och så kommer fler tanter..

Nä men låt oss bara vara. En skrikande unge är sjukt jobbigt, jag vet.. är det då inte bättre att jag fokuserar på att skynda mig och bli färdig än att stå och nicka åt alla tanter som påpekar att min unge är ledsen / arg. (beroende på om ungen är klädd som en tös eller en påg, men det är ett helt annat irritationsmoment..)